Plus minus noll

Tidens hjul har slutat rulla

Robert Jordan, författare till Wheel of Time-serien, är död. Han var mitt i arbetet med den tolfte och sista boken i serien. Många fantasy-läsare världen över måste slita sitt hår.
Jag slutade läsa Wheel of Time i och med bok åtta, A path of daggers. Det blev för urspårat och vimsigt. När jag tänker efter har jag nog inte läst fantasy över huvud taget sedan dess.
Nåväl, Jordan hann med ett hyfsat livsverk, räknat i sidantal i alla fall. Men jag har alltid känt på mig att han skulle dö innan serien var avslutad. Han var för långrandig.

Slavestate nr.18 ute nu!

Senaste numret av Slavestate Magazine, nummer 18 i ordningen, finns nu ute i välsorterade tidningskiosker. På grund av total omstrukturering är hemsidan tragiskt ouppdaterad, men tidningen är desto bättre!

Intervjuer med bland andra Raised Fist, Satyricon, Gorgoroth, Cult of Luna, Khoma, Totalt Jävla Mörker, Impaled Nazarene, Dark Funeral, Cannibal Corpse och många fler.

Turnédagbok med M.A.N, mängder av recensioner och massor av annat metalgodis. Garanterat det starkaste numret någonsin!

Missa inte detta dundernummer av Sveriges hårdaste tidning för metal- och hårdrocksmänniskor. Ynkliga 45 kronor ger dig läsning många, många timmar framöver.

Antiklimax för bokhandlarna

I går fick Harold Pinter årets nobelpris i litteratur. Gert Fylking skrek inte "Äntligen!" denna gång, utan nöjde sig med att smöra lite för det signerade SAOL-exemplar han fått som fredsgåva av Horace Engdahl. Däremot hördes många mumlanden, flämtningar och andra tecken på förvåning inför det lilla antiklimax som utnämningen innebar för många. Vem fan är Harold Pinter?, frågar sig till exempel Magnus.

Harold Pinter är i och för sig en väldigt betydande dramatiker och en intressant samhällsdebattör, men jag känner mig inte riktigt kompetent att uttala mig om huruvida han var mer eller mindre värd ett nobelpris i förhållande till de som det spekulerats mest om.

Jag gillar dock litteraturpriset som fenomen. Det är ett sådant hemlighetsmakeri, ett sådant smussel - vilket antagligen är en stor orsak till att det är så omtalat och "betydelsefullt". Akademien är ju lite av en "The League of extraordinary gentlemen".

Mer Banks

Nu är jag 50 sidor in på nästa, Look to windward. Sci-Fi, och bevisligen bra sådan. Än så länge lite svår att hänga med i även för en van SF-läsare som jag, men man märker snabbt hur omgivningarna försvinner in i bakgrundsbruset. Det verkar vara ett generellt kännetecken för Banks-böcker.

Den här är till dig Niklas: Är jag fel ute, eller är det så att han använder Iain M. Banks för SF, och Iain Banks för fiction? Och har jag kanske gjort ett misstag som inte har börjat med första SF-boken? Borde jag lägga bort den och "börja om från början, börja om på nytt"?

Banks

Jag är nästan igenom min första Iain Banks-bok. Det står pinsamt klart att jag har missat något. Men än finns det tid. The Wasp Factory, Banks debutroman, är en fruktansvärt bra bok. Kvaliteterna är många, men först och främst fantasin, och det genialiska och förvånansvärt naturliga sätt på vilket den inte-så-lite-problemtyngde-Frank beskrivs tog mig med storm. Och det faktum att jag känner igen vissa sidor av mig själv i denna ganska skruvade huvudperson. Litteratur som får en att reflektera över sidor hos en själv som man annars inte tänker på kan inte vara dålig litteratur.
Kort sagt är det är väldigt bra, intressant och fascinerande bok. Kanske en aning chockerande för den oförberedde och kvelmagade - men också därför så underbar.
Det där blev nog mest en massa svammel, men Iain Banks är otroligt bra. 'nuff said.

Just nu är jag i Örebro. Det är lite kyligare här än i Uppsala, men väldigt trevligt. Tittade på slottet idag och gick en sväng på en marknad. I afton ska jag prova på några uteställen.

Bookerpriset

Vinnaren av Bookerpriset, eller Man Booker Prize, som det numera heter, meddelas ikväll.
The Guardian bevakar. Jag tror på Bitter Fruit.

Ulitskaja i DN

Ja! Ljudmila Ulitskajas hyllningsvärda ansats uppmärksammas i DN.

För den medelålders läsaren är det en nostalgisk blick bakåt, till en värld som inte finns längre.

Det skulle kännas mer logiskt om alla de som upplevde sovjettiden helst skulle glömma, men faktiskt är det stora (övervägande) delar av den ryska befolkningen som tänker på sovjetregimen med närmast längtande suckar. Det är i och för sig förståeligt på vissa plan, med tanke på hur Ryssland ser ut på gräsrotsnivå i dag. Men för en utomstående västerländsk betraktare kan det vara svårt att förstå, Sovjet innebar ju ett sånt oerhört förtryck av människor.

Ljudmila Ulitskaja är hur som helst en författare värd uppmärksamhet. Tillsammans med Svetlana Aleksievitj är hon enligt mig bland eliten av nutida ryska, kvinnliga, författare. Inte så mycket för sitt sätt att skriva som för sin drivkraft och berättarkänsla.

Einstein, humanisten

Einstein från en ny vinkel, tack vare Johanna Fantovas upphittade dagbok:

When Einstein was left as sick as a parrot

Och lite Sinclair:

On the road