Plus minus noll

Slavestate-lansering!

Slavestate Magazines nya bana som webbtidning börjar nu!
Nya artiklar och recensioner på nätet VARJE DAG. Det vill du inte missa!

http://www.slavestate.se

SPREAD THE WORD!

Profanum vulgus vs medierna

Att Anna Nicole Smiths död toppade så gott som alla "seriösa" nyhetssajter är lika delar tröttsamt och tragiskt. Världen är en bimbo fattigare, men är det verkligen det viktigaste som har hänt?
Numera har Aftonbladets "vi ger läsarna vad de vill ha"-journalistik blivit den gyllene regeln för nästan all nyhetsverksamhet, från Dagens Nyheter till BBC, dock i något varierande grad. Man vill sälja, man vill slåss om publiken, man vill vara störst, bäst, först.

Men en aspekt har glömts bort. Inom seriös journalistik fanns en gång en grundtanke om folkbildning, om relevant information och om att förtjäna epitetet "den tredje statsmakten". Den ovanstående kvällstidnings-devisen, som numera blivit allmängiltig, är ett skygglapps-resonemang. För det är nämligen i stor utsträckning medierna som skapar efterfrågan och behov hos publiken. Varför vill folk i dag läsa spaltmeter efter spaltmeter om dokusåpor, kändisar och fylleslagsmål på Stureplan? Varför har bilder och rörligt material blivit viktigare än det skrivna ordet?

Till stor del är det medierna själva som har lett denna utveckling. Fokus på viktig och gedigen journalistik förskjuts långsamt till förmån för "lättsammare" material, vilket också skapar ett sug hos folket. Det fungerar ungefär på samma sätt som narkotikaberoende: Langaren ger först ett gratis smakprov. Detta skapar ett behov hos personen, som sedan kommer tillbaka och är desperat efter mer. Behovet ökar sedan exponentiellt. Likadant är det med journalistikens utveckling.
Därför blir jag sur i magen varje gång någon redaktör, journalist eller annan medieperson hänvisar till att "vi ger bara läsarna vad de vill ha". Jovisst, men det är ju ni som har skapat behovet också.

Relevant, kärnfull och viktig journalistik får man leta efter i dessa dagar, och inom Sveriges gränser är det något ytterst sällsynt. För en journalistik som rör sig i en helt annan sfär än den sörja som utgör de vardagliga mediernas nyhetsrapportering får man i många fall vända sig till forum som egentligen inte är uttalat journalistiska. Det finns fortfarande skickliga journalister som berättar om okända, viktiga skeenden, sätter dem i sammanhang och inte räds för att ta sig an "the big picture". Det finns fortfarande journalistik som är allt den borde vara. Men den finns inte i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen eller på Yahoo News.

Andra bloggar om: journalistik, nyheter, medier

Moralpanik! Förbjud allt!

Nu är det dags igen. Har ni märkt att så fort en myndighet, auktoritetsperson eller bara en förälder, får akut moralpanik utifrån en film eller ett spel, hänger journalisterna okritiskt på. Det verkar vara någon slags Siewert Öholm/Studio S-komplex som hänger kvar inom nyhetsjournalistkåren. Man måste vifta med armarna, sätta braskande rubriker, tala om hur fruuuktansvärt spelet är och hur det skaaadar de som spelar det. Utan att själv ens orkar Googla lite om spelet i fråga, utan att skaffa sig någon som helst förstahandskunskap.

Den här gången gäller det Rule of Rose, som snart släpps till Playstation. Jag har inget eget intresse i huruvida det släpps i Sverige eller ej, men det här är en principfråga som är viktigare än man kan tro. Film-, musik- och spelcensur - ja, kulturell censur över huvud taget - är en fråga som det är enormt viktigt att vara uppmärksam på. Censurreglerna är ett symtom på samhällets tillstånd, och börjar stora förändringar ske på den fronten går de oftast hand i hand med samma typ av förändringar på större skala.

Om Rule of Rose skriver Aftonbladet:
"En ung flicka torteras innan hon lyckas rymma från ett barnhem. Därefter utsätts hon för sado-machosistiska inslag – allt i ett tv-spel som snart finns i Europa enligt Sky news.  Nu vill EU-kommissionens Franco Frattini se över våldet i dataspelen."

Nåja, Aftonbladet visar ju i alla fall direkt hur oseriös deras journalistik är genom att redan i ingressen förklara att de har snott nyheten rakt av från Sky News (inte pålitlig nyhetskälla) och inte kollat runt något eller letat mer information innan de tryckte ut den.

Franco Frattini säger så här:
"– Spelet har chockat mig med sin brutalitet. Vi måste skydda våra barn, säger Frattini till Sky news."

Jaså du Franco. Nu är det dock så att olika människor har olika tolerans för saker och ting. Vissa klarar inte av att titta på Hajen, medan andra ser Hellraiser-filmerna om och om igen och betraktar dem som komedier. Båda varianterna är helt okej. Man är inte sjuk för att man har en hög tolerans för videovåld.

Mitt inlägg gäller inte huruvida spelet Rule of Rose innehåller hemska inslag eller ej, men jag tycker själv inte att det är ett dugg värre än Silent Hill-spelen, som ingen har klagat på. Det är bara så att nu var det dags att sprida lite moralpanik igen, och få en anledning att "se över" censurreglerna. Det vill säga att sätta allt snävare gränser för vad vi får göra och hur vi får leva.

Franco säger att vi måste skydda våra barn. Det kan man göra genom god uppfostran, att sätta regler i hemmet, att bry sig om sitt barn etc. Men 99 procent av alla föräldrar och människor i allmänhet är inte intresserade av det. Man vill ju kunna parkera ungen framför teven i fem timmar så man får vara ifred och pimpla vin. Och då måste man ju kunna lita på att ungen inte sitter och spelar extrema våldsspel. För att bemöda sig om att fråga vad ens barn spelar eller testa själv, det är ju helt otänkbart.

Nu är jag så jävla arg att jag nästan går i bitar, så jag slutar här.

Här kan du se den officiella trailern för Rule of Rose och här finns fler filmer från spelet. Annat om Rule of rose hittar du på IGN.

Andra bloggar om: rule of rose, spel, moralpanik, våld, journalistik

Expressen i farten igen

I dag publicerade Expressen, som de flesta nog har märkt, namn, bild och all annan tänkbar information om den person som misstänks vara Hagamannen. Publiceringen har, naturligtvis, redan lett till en hel del kritik, men Otto Sjöberg försöker som vanligt framstå som allmänhetens välgörare. Så här säger han i en intervju med Journalisten:

"- Ett exceptionellt fall, därför är allmänintresset väldigt stort. [...]  - Att berätta vem det handlar om kan undvika att andra, vanliga män blir utsatta för ryktesspridning."

Ja, men så bra då Otto. Han säger också att om den person som gripits av polisen inte är Hagamannen ska de förstås även berätta om det. Men skadan är ju redan gjord. Den misstänktes familj, arbetskamrater, hela tillvaro är fullkomligt slagen i spillror för all framtid, oåterkalleligen. På ett sätt som den inte skulle ha varit om det inte hade varit för publiceringen. Hela den etiska problematiken kring sådana här publiceringar beror just på att personen blir märkt för livet.

Emil undrar om Expressens hållning verkligen är etiskt riktig. Tyvärr är det så att Spelregler för press, radio & tv, som är den regelbibel som svenska medier ska rätta sig efter, är lite småluddig i formuleringarna. Så här lyder rekommendationen om bildpublicering:

Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Och det där med "uppenbart allmänintresse" är svårt att definiera. Även om det för exempelvis mig kan tyckas vara glasklart att det inte bör vara av sådant intresse förrän personen faktiskt är fälld. Dessutom är det ofta mycket svårt att få fällningar hos Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd i sådana här fall.

Polisen beklagar sig också över bildpubliceringen, eftersom den kan skada utredningen. De personer som ska göra vittneskonfrontation med den misstänkte har ju nu sett honom på bild. Inte så bra. Hade Otto tänkt på det? Att Hagamannen, om det nu är han, kan gå fri på grund av Expressens publicering?

Nu är jag inte alls ute efter att försvara den misstänkte eller ge någon annan åsikt i fallet än att kommentera problemen med Expressens kåthet när det gäller bild- och namnpublicering i känsliga rättsfall. Den misstänkte har pekats ut av ett DNA-test, liknar fantombilden och har varit knepig när polisen har velat förhöra honom. Men det finns felmarginaler, och missar i hanteringen av DNA-prov har inträffat förut. Så länge det finns ens en promilles risk för att det inte är rätt person tycker jag att man ska vara mycket återhållsam, milt uttryckt, med att publicera information som pekar ut den misstänkte.

Oskyldig tills motsatsen bevisats, kanske? Lite? Någon?

AB skämmer ut sig, igen

Att Aftonblabbet gör bort sig är knappast något ovanligt. I andra tidningar hajar man till när något är fel, med AB blir man förvånad när de lyckas göra något rätt. Men med jämna mellanrum lyckas de skjuta sig själva i foten på ett extra spektakulärt vis.

På Aftonsladdrets hemsida i dag rasades det över att Robinson-Robban "gör nazireklam". Låt oss förbise detta lilla övergrepp på det svenska språket och se till helheten: "Nazireklamen" består i att Robinson-Robban har en mössa med ett järnkors (malteserkors) på. Punkt.

Åtminstone ett 30-tal butiker enbart i Stockholmsregionen säljer bälten, mössor, halsband, tröjor och gudvetallt med järnkors på. Det är en erkänd symbol som ursprungligen står för ära och heder. En av många positiva symboler som nazisterna använde flitigt. Under senare årtionden har järnkorset blivit en hårdrockssymbol; såväl Motörhead och Turbonegro som Marilyn Manson, Korn och Zakk Wylde (och många, många andra) har inkorporerat järnkorset i sin utstyrsel. Inga konstigheter med det. Det är en stark (tysk) symbol som inte har ett jota med nazism att göra.

Går man efter Aftonblasket stöter man på en hel rad funderingar. Eftersom en hel del tyska plan även i dag bär järnkorset måste alltså tyskarna fortfarande vara nazister. Och varför inte nämna gitarrtillverkaren Gibson, som uppenbarligen är ett nazistiskt företag eftersom de tillverkar gitarrer med järnkors på. Sen har vi förstås West Coast Choppers (kända från MTV), som ytterligare bidragit till malteserkorsets popularitet. Och tiotusentals andra.

Kronan på verket är dock Aftonfladdrets "expert" som påpekar Robinson-Robbans ansvarslösa beteende och det förkastliga i att bära en "nazistsymbol".
Som vanligt visar Aftonskvalet framfötterna i den ständiga kampen mot toppen av mänsklig idioti.

På Wikipedia finns mycket att läsa om vad järnkorset är och står för.

Gott och blandat och mördarflunsa

Under redaktionssidan på Riotbrain finns nu en fager bild på yours truly att beskåda. Nej, ärligt talat är det en dålig bild. Den är tagen på ett fik i Prag och jag ser ut som att jag är helt blåst. Men det är väl kanske just det, bildens ärlighet, som jag har problem med. Nåväl, jag får byta ut den mot någon svartvit där jag ser bister och hatisk ut. Det funkar alltid.

Jag vill också passa på att göra reklam för en bra konsertfoto-sajt med många bra fotografer och många enormt snygga bilder: rockfoto.nu .

Och nu ska vi tydligen alla dö i mördarflunsan i alla fall. Om jag med ord kunde uttrycka hur less jag är på detta tjat om sjuka fåglar och alla tusentals bilder på höns och döda änder...
Räcker det inte med detta:

• Fågelinfluensan har funnits i över 100 år.

• Risken att H5N1-viruset (som är ganska ovanligt) muterar så att det sprids mellan människor är nästintill obefintlig.

• Risken att vi drabbas här i Sverige är mycket, mycket liten.

• Cirka 20-30 procent av sjöfåglarna i Sverige har normalt sett någon typ av influensa på hösten. Inga konstigheter där.

Sluta med skräckpropagandan! Detta är främst en uppmaning till mediesverige och journalisterna.
Till er andra: sluta oroa er! Det finns ingen anledning. Vilken morgon som helst kan man bli överkörd på väg till jobbet, och tänk så trist att ägna sina sista timmar i livet åt att oroa sig över någon snorig gås någonstans i mellansverige eller en skabbig papegoja i Storbritannien.

De enda reella problem som fågelinfluensan orsakar är ekonomiska, och berör i princip inte alls oss. Det går åt pipan, rent ut sagt, för de fattiga människor i Rumänien och andra länder som lever på att hantera, föda upp och sälja tamfåglar. Men någon "pandemi" lär det inte bli tal om.
Men medierna älskar att ropa varg, och även många forskare och "experter". Samt förstås alla andra som har något att tjäna på at allmänheten blir uppskrämd. Tänk på det en stund: hur många av alla röster som varnar för fågelinfluensan i medierna har ett potentiellt vinstsyfte?

Och vad gäller medierna går det inte längre att skilja mellan dagspressen och kvällspressen, mellan respektabla tidningar och Aftonslaskan. Alla är lika skrupellösa och utan eftertanke.

Samtidigt bör det också påpekas, om ingen har märkt det, att rätt många som är insatta och kunniga uttalar sig sakligt och säger just att risken för att H5N1-viruset kommer hit och smittar människor knappt existerar. Men ändå är journalisterna lika hysteriska, vilket leder till en allmän panik i samhället.

Som min far påpekar finns det mycket annat som det är betydligt mer befogat att lägga så mycket resurser på att rapportera om och analysera.

"kineserna har 40 montrar på tekniska mässan och en årlig tillväxt
på 10% medan europa ligger på 0.5 - 1%. Vad kommer det att betyda för
europeisk ekonomi och löner om 10 år? Det är det tyst om."

Till exempel.
Aftonbladet uppmanar sina läsare att e-posta till redaktionen om de hittat en fågel som kan bära på fågelinfluensa. Det får väl stå för den absoluta extremkanten av dumhet i just det här ämnet. Tänk bara alla stackars nervösa kärringar och uppskrämda Svenssons runtom i landet som hittar en död kråka i vägrenen och får panik. "Min undulat verkar inte må så bra. Jag eldar upp hela huset bara för att vara på den säkra sidan."

För att åter nämna min far, undrar han om hela journalistkåren har slagit huvudet. Mycket möjligt.

På Riotbrains blog finns också en bra kommentar.

Bosse Ringholm och klubben

Låt mig börja detta inlägg med att säga att jag inte har någon som helst avsikt att försvara Bosse Ringholm och att jag inte har några personliga åsikter om varken hans person eller hans arbete i riksdagen. Bara för att klargöra.

Svenska medier har frossat i "affären" med Bosse Ringholms fotbollsklubb Enskede IK och de felaktigt redovisade reseersättningarna. I det här fallet kan man verkligen tala om ett journalist-drev. Och jag, både i egenskap av privatperson och i egenskap av journalist på ett av Sveriges största medieföretag, ställer mig mycket frågande till det hela.

Överallt syns feta rubriker om "svartlöner" och "miljonbelopp". Men ingenstans, inte på ett enda ställe, har jag sett någon redovisning av varifrån detta med "svartlöner" är hämtat. Bosse Ringholm har själv envist tillbakavisat alla sådana uppgifter och hävdat att det endast rör sig om felaktigt redovisade reseersättningar som de nu fått kvarskatt på - knappt 140 000 kronor för fyra år.

Skatteverket säger exakt samma sak som Bosse Ringholm, och påpekar även att de inte tror att det rör sig om medvetet fusk utan om slarv. Hur kan då dessa anklagelser om att det skulle handla om svartlöner få sådant utrymme och bli så tongivande? I medierna framställs det i princip som att Ringholm själv medvetet har fuskat med skatterna och varit medveten om något slags svartlöne-system för ledarna i Enskede IK. Men ingenstans finns några som helst fakta eller uppgifter från exempelvis Skatteverket som talar för detta. Ingenstans finns det någon förklaring till hur eller varför det skulle röra sig om svartlöner.

Som journalist känner jag mig obekväm och lite oroad, och jag misstänker att det här kommer att tas upp på ett eller annat sätt i nästa nummer av Journalisten. Någonstans har något gått väldigt snett, när ett påstående blir allmängiltigt i de största svenska medierna utan att beläggas med faktauppgifter och källor.

Bosse Ringholm säger alltså en sak. Skatteverket håller med. Men inte journalisterna.

Ta DN till exempel. På nyhetslöpet lyder rubriken "Enskede IK betalade ut svarta löner". Men ingenstans i artikeln nämns det något om detta. Bara att det handlar om felaktigt redovisade skatter som klubben fått bakläxa för. Och detta är alltså sant både för DN, Svenska Dagbladet, SVT och många andra svenska medier i dag. Dåligt redovisade skatter och klanterier med bokföring är inte samma sak som svarta löner, det är i bästa fall en långsiktig insinuation.

Så här ska det inte få gå till, och enligt min mening är det allvarligt när ett påstående om svarta löner inom en idrottsförening basuneras ut utan att varken förklaras eller beläggas.

Det är inte särskilt ofta jag känner ett behov av att själv höja rösten i interna debatter inom journalistkåren, men det här är ett sådant tillfälle. Och den diskussion som jag hoppas kommer igång om det här fallet bör i så fall föras i offentlighetens ljus.

Att leva på smulor

I det senaste numret av HTF:s medlemstidning finns en stor artikel om syndomma Robin som jobbar på callcenter och lever på minimilön. Robin får 8403 kronor efter skatt och kan knappt leva på det - hans mamma hjälper honom som tur är. Robin bor sambo i en lägenhet som kostar cirka 4200 kronor i månad, alltså en grundhyra på cirka 2100 kronor per person, vilket inte är mycket.

När jag läste artikeln kände jag en viss avsmak eftersom det känns som dåligt underbyggd och perspektivlös journalistik. Visst, 8403 kronor i månaden är inte mycket, det blir säkerligen inte mycket över när räkningarna är betalda.
Men: efter att ha levt en hel del på endast studielån, utan extrainkomst, tycker jag att Robin bör klaga med måtta. När jag hankade mig fram på CSN-pengar kring 2000-2001 var min sammanlagda månadsinkomst cirka 800 kronor mindre än hans nettoinkomst och jag klarade mig utmärkt. Visst, det var tråkigt och svårt - man får dra in på allt som bara går, men det går att leva på.

Det är lite av en skymf mot alla människor som lever på studielån och inte har någon extrainkomst, anser jag. De klarar sig de med, men kan inte gnälla offentligt om det eftersom det är den accepterade situationen för studenter.

Om Robin vill ha högre lön föreslår jag att han lever på samma inkomst i några år medan han utbildar sig och därefter söker ett bättre arbete. Och slutar gnälla.

Finns det hopp?

Tomas Forser (teaterkritiker-räv på Expressen) lämnar sitt jobb i protest mot "försumpningen" av journalistiken. Helsingborgs sjukhus bojkottar kvällstidningarna. Och här är rosen i buketten: inte en enda journaliststudent har i år sökt praktik på Expressen. Inte en. Aftonbladet fick några få ansökningar.

Kan det månne vara så att folk äntligen börjar förstå hur värdelöst dåliga kvällstidningarna är? Att de knappast bedriver något som kan kallas för journalistik, utom i undantagsfall? Att de förpestar samhället och folks sinnen? Att kvällspress-myntade uttryck som "nakenchock" och "bröstkupp" faktiskt inte är särskilt bra varken ur språklig eller samhällelig synvinkel? Att det finns viktigare saker att skriva om och läsa om än långsökta skandaler, kungafamiljer, syndomma kändisar och dokusåpor?

Kanske försöker jag göra guld av bomull, men man kan ju alltid hoppas.