De senaste tillskotten i familjen: Ibanez SM7 Smashbox och Ibanez WD7 Weeping Demon. I mitt tycke den absolut bästa distpedalen någonsin och den absolut bästa wah-pedalen någonsin. De är helt oslagbara. Livet har blivit mycket bättre.
Jag har egentligen alltid drömt om Steve Vais signatur-wah, Morley Bad Horsie, men Weeping Demon krossar den på alla plan, både vad gäller ljud och variationsmöjligheter. Jag är mycket, mycket nöjd.
Ett amerikanskt företag ska börja nytillverka Hagströmgitarrer. Detta är spännande. Det är 20 år sedan en Hagströmgitarr sist kom ut ur en fabrik, och samlarvärdet är i vissa fall abnormt. Kommer "kultvärdet" att sjunka? Kommer det att dyka upp nya modeller/varianter? Vem vet. Karl-Erik Hagström verkar nöjd i alla fall.
Albin Hagström.se
ESP lanserar sina nya modeller för 2005.
Dave Mustaines singatur, Axxion, och LTD AX-400 fick mitt blod att koka en smula. Men när de kommer till Sverige och hur mycket de kommer att kosta är ännu oklart. Gissningsvis är svaret på första frågan till hösten och svaret på andra frågan en hel del.
Edit: Det ser ut som att modellerna kanske kommer till Sverige redan i mars-april.
Ungefärligt pris för LTD Axxion ser ut att vara 11 000 kronor, så jag gissar på närmare tjugo för ESP-varianten.
Coffincases är nog det mest designmässigt åtråvärda jag vet i kategorin onödiga gitarrprylar. Helt oslagbara. Ge mig!
For those about to rock: Först behöver man en distpedal.
Personligen föredrar jag, dels på grund av min musiksmak, dels på grund av min spelstil, de mer extrema distpedalerna. Den ProCo Rat som jag ärvde från min käre bror är en klenod som jag aldrig ska göra mig av med. Däremot ska den kompletteras med en Ibanez Smashbox (SM7) och gärna en Hughes & Kettner Warp 2. Dessa är mycket kompetenta i allt från rejält "krunch" med djup botten till övertonsrikt och "krispigt" black metal-ljud (se även begreppet "getingdist").
Begreppet overdrive befattar jag mig aldrig med eftersom jag helt enkelt aldrig spelar den typ av musik där man vill ha ett lite mjukare och snällare distljud. Tja, visst händer det att jag rockriffar lite, men då rattar jag runt på min V-amp2 och är nöjd med det.
Det här inlägget är egentligen helt meningslöst, jag kände bara för att raljera lite kring distpedaler. Egentligen är jag ingen pedalnörd - jag anser att man inte behöver fler effekter än dist, wah-wah, chorus och möjligtvis phaser. Men distpedaler är liksom ett kapitel för sig.
För den som är intresserad av att kolla mer på Ibanez Tone-Lok-serie (som inte går av för hackor) rekommenderar jag att kolla in Magnus Olssons testsida på Crafton.
Där finns även exempel på hur Ibanez nya Weeping Demon kan låta. Jag är mycket spänd på att själv få testa denna. Den verkar faktiskt ha potential att slå både Crybaby Dime och Morleys Bad Horsie 2.
Ett par pedaler som är kul att busa med, men som inte kommer i närheten av de ovan nämnda, är BOSS Death Metal Distortion och även Heavy Metal Distortion. Det finns förstås en hel uppsjö, men jag håller mig som sagt till de mer extrema. Ingen OD-2 för mig tack.
Till vänster synes nytillskottet i familjen. En Ibanez Proline PL-2660 "Rhoads V" från 1986. Några features är:
Kropp av al. Genomgående hals, ebenholtzbräda med gräddvita bindningar. EDGE-svaj av tidig modell (JEM-modellerna kom 1987). Två V5-mickar, push-coilsplit på volym- och tonkontrollen. Tack Bo Häggqvist för foto.
Den spelar som en dröm, väger precis lagom mycket och är överlag lika imponerande som den ser ut. Nu kan jag leva gott förvissad om att ha en av världens mest brutala gitarrer. Detta är en gitarr gjord för seriös gain, och det är precis vad den kommer att användas till. (Pantera's "Caged in a Rage" ger en ungefärlig fingervisning om distljudet...)
Washburn EA18 är inte bara vacker. Jag har testat den både en och två gånger i butik och förvånat fått mild hjärtklappning över det kraftfulla, rena och djupbottnade ljud den faktiskt presterar. Förvånad, mest på grund av mitt generella grundresonemang att "man får vad man betalar för". Kvalitet behöver inte nödvändigtvis innebära dyrt, och vice versa.
Att jag inte äger en enda halvakustisk är egentligen väldigt märkligt. Men det har sin förklaring. Jag har säkert testat ett 30-tal olika modeller men aldrig hittat rätt. Gitarrer är ju något oerhört individuellt, både vad gäller känsla, ljud, spelbarhet m m.
Fast det är inte hela sanningen. Egentligen har jag länge trånat efter någon av Ovations shallow bowl-modeller (CS-serien i synnerhet). De är helt perfekta, för en sådan som jag som inte alls trivs med vanliga akustiska gitarrers enorma kroppshydda. Men de bra Ovation-modellerna är också relativt dyra.
Tjockleken är, som synes även här bredvid, en tungt vägande faktor för min del. Inte lika avgörande som ton, men nästan. Jag gillar slimmade gitarrer i största allmänhet. Visst kan jag spela på en Les Paul eller en Simon & Patrick, men jag trivs inte.
Nåväl. Denna lilla röda sak står högt på listan över potentiella julklappar åt mig själv. Röd som den är passar den ju utmärkt till säsongen. Du läser väl det här tomten?
Ännu en kändisgitarr säljs för mer pengar än någon gitarr är värd.
"An abalone-inlaid acoustic guitar made for Johnny Cash sold for $131,200 on Tuesday, the first day of a three-day auction of the estate of the country music legend and his wife, June Carter Cash.The buyer, Sharon Graves of Grand Island, Neb., already has an extensive collection amassed by her husband, Terry Graves, a longtime Johnny Cash fan who died three years ago. "
Via Salon.com
Nu är country inte riktigt min kopp te, men Albert Lee måste jag som gitarrnörd beundra.
Han är helt enkelt fantastisk. En bekant beskrev Albert Lees instruktionsbok för aspirerande countrygitarrister: "överdriv countrygitarrspelande 10 gånger och du får det man får spela här."
En gång såg jag honom live. Det var roligt, men lite av en besvikelse. Han har blivit gammal och så även hans musik. Men det som gjordes för 30 år sedan är riktigt häftigt. För oavsett vad man kan tycka om country-musik, så är det allt annat än lättspelat - och Albert Lee får andra countrygitarrister att verka löjliga.
Däremot är hans signaturgitarr så ful att det sticker i ögonen. Musikalisk skicklighet och god smak förutsätter inte varandra.
Se själv: Albert Lee MM90
Som de flesta som känner mig vet är jag fullständigt besatt av Ibanez-gitarrer. I synnerhet JEM och UV, Vai-signaturerna (numera också EP7 Euphoria).
Men en sak har jag aldrig förstått, och alltid grubblat över. En del av de gamla JEM-modellerna är ruggigt fula. Exempelvis JEM777DY, JEM777SK och JEM77BFP. De är alla svinigt bra instrument, men kan man för den skull stå ut med det erbarmliga utseendet? Skulle jag kunna njuta av gitarren om den var shockrosa? Tveksamt. Titt som tätt ser jag någon av dessa utannonserade till ett pris jag faktiskt har råd med, men jag hugger aldrig ändå på grund av just graden av fulhet. Det estetiska är viktigt. Ändå kan jag aldrig låta bli att fundera över om jag är dum som resonerar så.
Bland det vackraste som konstruerats av mänskliga händer, någonsin, är däremot JEM7VSBL och JEM10.
Inte heller ska vi glömma att nämna den senaste, där en god portion av Steve Vais eget blod ingår i färgblandningen (no shit!). JEM2KDNA. Perfektion...på alla sätt.
Recent Comments