Plus minus noll

At world's end

Pirates of the Caribbean 3 var faktiskt inte alls dum. Manusmässigt inte lika välgjord som de två första, men visuellt mycket underhållande. Vissa kritiker har spytt galla, men jag förstår inte riktigt varför. Om man går och ser en humoristisk pirat-äventyrsfilm producerad av Disney vet man väl ändå vad man har att vänta sig? Som popcorn-underhållning och matinéfilm sett är den helt underbar, men det är givetvis inte en film man utsätter för en seriös, filmvetenskaplig analys.

Precis som de två föregående filmerna är det nog en måste-se-på-bio. Om man inte har en väldigt bra hemmabio, förstås.
Det enda som irriterade var förvecklingarna. För många planer, för många svek, för rörigt. Och Kraken saknade jag. Jag vill se en film med Kraken i huvudrollen. Nåväl.
Härnäst blir det 300.

Andra bloggar om: pirates of the caribbean, at world's end, jack sparrow, 300, bio

Spännande filmnyheter

Det är så mycket spännande nya filmer på gång just nu att jag knappt kan sitta still. Några som är starkt efterlängtade:

Milla mot Umbrella
Resident Evil: Extinction verkar faktiskt riktigt lovande. Se trailer här. Jag är mycket sugen, men ännu mer sugen är jag på nästa Resident Evil-spel. Resident Evil 4 är fortfarande ett av de absolut bästa spel jag någonsin har spelat, och femman verkar inte vara sämre.

Man överbord
Open Water är en mycket, mycket bra film om ett par som åker på dyksemester och blir kvarlämnade på öppet hav. Den slutar illa och är allmänt obehaglig och mycket välgjord för en independent-film. Nu kommer Open Water 2 på dvd, och även den verkar mycket välgjord och otrevlig (och bra).
Hur bäst måste inte en film vara som har följande tagline: "Fatigue. Hypothermia. Death."

Slaget vid Thermopylae
Frank Miller's 300 kommer nästan garanterat att vara en av årets bästa filmer, om inte den allra bästa. Otroligt spännande. Trailers här. Och för de som inte vet, bygger alltså filmen på detta verk.

Kortfilm

Canadian National Film Board har lagt ut 50 klassiska tecknade kortfilmer på nätet.  Mycket roligt.

Walk the line

På det stora hela är Walk the line troligen den bästa rockstjärne/musik-film jag har sett. Joaquin Phoenix är underbar som Johnny Cash och Reese Witherspoon är klippt och skuren för rollen som June Carter.

Liksom i många andra recensioner måste sånginsatserna berömmas särskilt. Även om Joaquin Phoenix inte klarar Cash djupaste bastoner gör han en mycket bra prestation, som han även gör när det gäller kroppsspråket och attityden. Detsamma gäller, nästan undantagslöst, för fröken Witherspoon.

Filmens kanske största (enda?) nackdel är att det är lite för mycket ensamvarg-rockhjälte-full och deppig-i-regnet och för mycket fokus på Cash period med drogproblem.

Det är en film som imponerar i sin äkthet, sina rollprestationer och helhetsbild, och sitter kvar länge i både hjärta och hjärna. Det tragikomiska, det smärtsamma och de jobbiga kärleksgrälen på scen är allt gjort med en berömvärd inlevelse. Tyvärr är det mycket som har utelämnats, men det är svårt att få in ett så dramatiskt liv och en så mångfacetterad person på under två timmar.

Och Elvis Presley är i denna film vad han borde ha varit även i verkligheten - en bifigur i skuggan bakom den sanna kungen av både rock 'n roll och country: Johnny Cash.

Låt oss inte heller glömma den oförglömliga duetten:
"I got arms (I got arms), let's get together and use those arms. Let's go, time's a'wastin..."

Så här tyckte Fredrik Strage.

Narnia for dummies

Jag är absolut inte någon fan av C.S. Lewis eller Narnia-historien. Däremot tycker jag att Narnia är intressant som ett sociokulturellt fenomen, inte minst därför att så få människor ser den illa dolda andemeningen.

Alla som tycker att Narnia, religiös propaganda eller förhållandet mellan religion och kulturproduktion (och politik!) är intressant bör läsa följande artiklar på The Guardians webbsida:

"Narnia represents everything that is most hateful about religion"

http://film.guardian.co.uk/features/featurepages/0,4120,1658046,00.html

"The Lion, the witch and the wardrobes"

http://film.guardian.co.uk/features/featurepages/0,4120,1678166,00.html

"Aslan the lion shakes his mighty mane and roars out across Narnia and eternity. Christ is risen! However, not many British children these days will get the message."

För övrigt...

...kan jag tillägga att Wallace and Gromit: Curse of the wererabbit är en enormt bra film. Precis som alla recensioner säger. Jag misstänker att vuxna har betydligt mer behållning av den än barn. Den är full av parodier på och referenser till andra filmer, och karaktärerna är helt underbara. Ta bara den fule, dumdryge och arroganta godsägaren Victor Quartermaine. Quartermaine? Självklart.

Den åkte rakt upp på dvd-köplistan, precis som Kalle och chokladfabriken. Även den en av de absolut bästa filmer jag har sett i år. Har du inte sett båda, gör det så snart som möjligt.

Cronenberg

Just nu cirkulerar tankarna mycket kring David Cronenberg. En genialsk regissör och en mästare på att filmatisera smått komplicerade och smått introverta psykologiska företeelser och skeenden. Filmer som eXistenZ, The Fly, Naked Lunch, Crash och The Dead Zone är alla nödvändiga pusselbitar i filmbiblioteket. Alla är de i grund och botten koncentrerade kring vårt medvetande, vad vi egentligen är och varför. Hur vi beter oss och mekanismerna bakom det som kallas "mänskligt".
Härnäst dyker A History of Violence upp på biograferna. Spännande, mycket spännande. J.G. Ballard skriver bra om filmmakaren Cronenberg i The Guardian.

"That unpleasantness, needless to say, is ourselves, a damp bundle of passions, needs and neuroses that conceal our secret nature. The disturbing event we witnessed in the past is the experience of being alive, a state of affairs that Cronenberg most definitely does not take at face value."

Kalle och chokladfabriken

På det hela taget är Tim Burtons nyverrsion av Kalle och chokladfabriken en riktigt trevlig film, precis som jag hade väntat mig. Det enda som drar ned lite är Oompa-loompiernas musikalnummer. Jag är allergisk mot dylika tilltag och det moderna r&b-aktiga, mtv-inspirerade stuket gör inte saken bättre. Men det stör inte tillräckligt mycket för att vara ett problem.

Tim Burton är pålitlig när det gäller den här typen av filmer. Kronan på verket är förstås alltjämt A Nightmare Before Christmas, det absoluta mästerverket (även om Burton inte själv regisserade denna). Johnny Depp gör en precis lika bra prestation som förväntat, men å andra sidan har jag aldrig sett honom vara något annat än fenomenal. Michael Jackson-parafraserna låter inte vänta på sig och dominerar filmen igenom. Willy Wonka är Michael, och chokladfabriken är Neverland. Alla delarna finns där; det androgyna beteendet, osäkerheten, den konstiga, lätt obehagliga och förvirrade relationen till sin egen barndom och sitt inre barn, besattheten vid leksaker och gullighet. Det hela är extraordinärt bra gjort. Johhny Depp är också underbart arrogant och sarkastisk mot de vämjeliga och bortskämda ungarna.

Som sagt: en mysig, trevlig och ganska rolig film. En sån där kura ihop under filt med en påse godis en mörk vinterkväll när det snöar ute-film.

Pahat Pojat

Stygga pojkar, eller Pahat pojat som orignaltiteln lyder, är en riktigt bra film som jag måste rekommendera. Den är baserad på en verklig, intressant och fascinerande historia och filmen i sig är gripande och ömsom vacker, ömsom tragisk och svår. Man kan nog utan överdrift säga att den är väldigt finsk och att de situationer och livsöden som porträtteras och beskrivs i den är väldigt typiska för små bygder. Mig lämnade den i alla fall väldigt berörd. Dessutom är en av mina finska favorit-skådisar, Peter Franzén med och gör en riktigt bra insats - som vanligt.

Motsatser

Kylie Minogue har bröstcancer. Jag tycker att bröstcancer är väldigt otäckt. Faktum är att min topp-tre-lista över otäcka saker i världen nog består av cancer, aids och kärnvapen.
Även män kan faktiskt drabbas av bröstcancer, även om det är mer ovanligt. Men prostatacancer eller tarmcancer vore inte heller så trevligt.

För den som vill distrahera sig från världens otäckheter en stund kan jag rekommendera filmen Les Visiteurs, samt dess två uppföljare. Helt underbara och fruktansvärt roliga filmer med mycket värme och hjärta. För att njuta fullt ut av dem bör man ha åtminstone grundläggande kunskaper i franska; filmerna är fulla av oöversättliga språkliga roligheter och skämt som spelar på orts- och personnamn. Men även med textning är de riktigt, riktigt roliga. Jag är vanligtvis inte så mycket för komedier, men de här filmerna älskar jag.