Henrik skriver om en norrländsk kameleont, en sådan person som flyttar från t.ex. Västerbotten till Stockholm och direkt anpassar hela sitt beteende och sin personlighet för att bli mer "stockholmsk". Exemplet må vara norrländskt, men fenomenet i sig är förstås globalt allmängiltigt.
Det är nu snart fyra år sedan jag flyttade från Umeå till Uppsala, och sedan vidare till Stockholm. Visst har jag anpassat mig på vissa sätt, det är oundvikligt, men jag känner mig inte annorlunda. Jag går jävligt fort och står sällan stilla i rulltrappor, men så var jag i Umeå också. Jag är kultursnobbigt lagd och kräsen med vilket kaffe jag dricker, men så var jag i Umeå också. Vissa dialektala saker har, mer eller mindre omedvetet, tvättats bort, men inte mer än att alla direkt hör att jag är från Västerbotten.
Egentligen varken trivs eller otrivs jag i Stockholm. Det är schysst att bo här och fördelarna är många, men det finns givetvis nackdelar och saker jag saknar med Umeå också. Men "stockholmsk" kommer jag nog aldrig att bli, jag är alldeles för...jordnära. Det låter enormt pretentiöst, men jag kan inte säga det på något annat sätt. Jag kommer aldrig att kunna förstå, intressera mig för eller befatta mig med de ytliga värderingar som kännetecknar de riktigt inbitna storstadsmänniskorna.
En av Stockholms största fördelar och nackdelar på samma gång är variationen. Här finns allt och alla - både de man avskyr och de som är som en själv.
Och sen har vi ju Stureplans-världen. Ett ord: kärnvapen.
Recent Comments