Walk the line

På det stora hela är Walk the line troligen den bästa rockstjärne/musik-film jag har sett. Joaquin Phoenix är underbar som Johnny Cash och Reese Witherspoon är klippt och skuren för rollen som June Carter.

Liksom i många andra recensioner måste sånginsatserna berömmas särskilt. Även om Joaquin Phoenix inte klarar Cash djupaste bastoner gör han en mycket bra prestation, som han även gör när det gäller kroppsspråket och attityden. Detsamma gäller, nästan undantagslöst, för fröken Witherspoon.

Filmens kanske största (enda?) nackdel är att det är lite för mycket ensamvarg-rockhjälte-full och deppig-i-regnet och för mycket fokus på Cash period med drogproblem.

Det är en film som imponerar i sin äkthet, sina rollprestationer och helhetsbild, och sitter kvar länge i både hjärta och hjärna. Det tragikomiska, det smärtsamma och de jobbiga kärleksgrälen på scen är allt gjort med en berömvärd inlevelse. Tyvärr är det mycket som har utelämnats, men det är svårt att få in ett så dramatiskt liv och en så mångfacetterad person på under två timmar.

Och Elvis Presley är i denna film vad han borde ha varit även i verkligheten - en bifigur i skuggan bakom den sanna kungen av både rock 'n roll och country: Johnny Cash.

Låt oss inte heller glömma den oförglömliga duetten:
"I got arms (I got arms), let's get together and use those arms. Let's go, time's a'wastin..."

Så här tyckte Fredrik Strage.

Comments

[henrik]

Verkar ju helt okej. Själv såg jag V För Vendetta igår kväll. Också rätt bra och okonventionell för att vara serie-film.

Bara jag som inte pallar med Fredrik Strages rrrrrröst?

[Gustav D]

Nej, jag tycker också att hans röst är lite jobbig. Men han skriver oftast bra. :)