Existensiellt del 1: A view from nihil

Det här är den första av en serie lätt essäistiska drapor som kommer att publiceras här de närmaste månaderna. Alla under kategorin "Existensiellt" och med det gemensamma temat existensiell filosofi ur mitt eget perspektiv. Kommentarer och debatter uppmuntras.
-----------------------------
Jag anser mig i viss mån vara nihilist. Men bara i viss mån, eftersom jag till exempel inte helt förkastar etiska värderingar och begrepp som gott och ont. Däremot går jag nästan uteslutande efter mina egna värderingar och normer, som inte alltid överensstämmer så bra med det övriga samhällets.

I vilken mån är jag då nihilist? Min inställning är att livet inte har någon högre mening. Att vår existens, både som individer och samhälle, inte har någon egentlig poäng. Någonstans i de senare tonåren formulerade jag meningen med mitt liv som "ha så roligt som möjligt och uppleva så mycket som möjligt innan jag dör." Det mottot gäller än, och är faktiskt ett motto som jag lever efter och tänker på nästan varje gång jag står inför ett beslut eller vägval.

Min filosofi är att livet slutar med ingenting, och därmed är en cirkel. När vi föds har vi ingenting, när vi dör gör vi det ensamma och tar ingenting med oss. Vår livsenergi (själ, om man så vill) flyter ut som utspridda elektroner och vår kropp blir till mylla.

Vissa kallar nihilismens grundvalar pessimistiska, men jag håller inte med. Precis som med alla andra filosofier och inriktningar finns det olika tolkningar, olika perspektiv och olika grader av tillhörighet bland de som kallar sig nihilister. Jag ser ovanstående som enkla konstateranden över hur det faktiskt är. Och för mig är det något positivt. Det giltigförklarar mitt "livsmotto"; det finns ingen poäng i att sträva efter något annat än det som får en själv att må bra och ökar graden av livskvalitet.

Där går också en av flera skärningspunkter mellan nihilism och modern satanism. Satanismen upphöjer egoismen till den viktigaste egenskapen; att leva för sig själv och alltid se till sig själv i första hand. Men återigen, filosofier är alltid en tolkningsfråga. Jag kallar mig själv till viss del satanist också, men tar kraftigt avstånd från vissa av den moderna satanismens ståndpunkter. Till exempel anser jag inte att det är varken praktiskt möjligt eller meningsfullt att leva efter principen "If someone bothers you in open territory, ask him to stop. If he does not stop, destroy him."

Andra av de nio satanistiska budorden ter sig mer vettiga. Här finns lite intressanta funderingar kring LaVeys budord.

Men i det här sammanhanget har jag på senare år övergått från att kalla mig satanist till att helt enkelt beskriva mig själv som anti-kristen eller anti-religiös. Jag har aldrig och kommer aldrig att vara medlem i någon form av kyrka eller religiöst samfund. Anledningarna till det är många och för mig självklara. Låt oss ta Church of Satan som exempel. "Gå med i vår kyrka som har ett antal dogmer som talar om för dig att du ska leva ditt liv utan hänsyn till någon annans dogmer."
Nej tack. Även om jag anser att LaVey hade mycket bra att komma med, så hade han också en del kusligt korkade och infantila idéer. Och jag skriver hellre min egen hopplocks-filosofi/religion än bekänner tillhörighet till någon annans.

Återigen: Det är ju mitt liv, som jag i grund och botten lever för mig själv. Varför skulle jag då låta mina tankar, val och åsikter styras av ett synsätt som någon annan kompilerat?

Wikipedia har faktiskt en hyfsad, om än lite bristfällig, definition:

1. Metafysiska normer (såsom moraliska och religiösa) kan inte rättfärdigas utifrån objektiva kriterier. Denna riktning företräds av t.ex. Sartre och Axel Hägerström i dennes emotivism.
2. Man bör bara göra det man har lust till. Ofta får nihilism dessutom beteckna ytlighet och likriktning i allmänhet.

Punkt 2 betraktas ofta som en konsekvens av punkt 1. Det är emellertid möjligt att kombinera nihilism med moraliska värderingar; t.ex. brukar Nietzsche ofta associeras med nihilism men man bör komma ihåg att han kritiserade sin samtid just på grund av dess nihilism.

Uppsalafilosofen Axel Hägerström hade för övrigt en hel del intressanta tankegångar. Han hävdade exempelvis att alla definitioner av godhet är metafysiska. Jag hävdar att alla definitioner av godhet är relativa.

På Paranormal.se råder, som vanligt, begreppsförvirring. "Nihilism har vissa likheter med fatalism."
Vilka då, undrar jag? Fatalismen är ju egentligen något av en antites till nihilismen, eller vice versa.

Och ett par korta ord om begreppets ursprung:
Ordet nihilism kommer från det latinska ordet för ingenting (nihil). Begreppet tros först ha myntats i tidig rysk litteratur, med den ungefärliga betydelsen "om gud inte finns så är allt tillåtet".

Jag undanbeder mig för övrigt påpekanden om att jag stavar gud med liten bokstav. Det är ett ställningstagande med en poäng, inte ett stavfel.

Till sist ett låttips: Mayhems "A View from Nihil" från skivan Grand Declaration of War.